Del tre i denna serie om kvinnlig aggression och konkurrensstrategier avslutade bl a med att redogöra för att 91 % av kvinnors konkurrens riktar sig mot andra kvinnor. Förutom att detta tydligt klargör att det kvinnliga ”systraskapet”, som aggressionsfeministerna fantiserar om, inte existerar så kunde man dock fråga sig om inte det är ett incitament för att en feminisering av samhället åtminstone inte skulle drabba männen? Men så är det naturligtvis inte! Tvärtom så visar det sig, att ju mer framgångsrika och i framstående positioner kvinnor blir, desto mer aggressiva och utstötande blir de. Något som även kommer drabba den manliga kommuniteten hårdare eftersom männen nu i högre grad blir de framgångsrika kvinnornas konkurrenter. Det vore ju naivt att tro att det kvinnliga aggressions- och konkurrensmönstret skulle förändras av att de blir mer framgångsrika gentemot män när de intrakönsmässigt blir mer aggressiva.

Kvinnor är mer avundsjuka på varandra och sämre på att lösa konflikter

Hög status och gillande var icke eller negativt relaterat för tidiga och medeladolescenta amerikanska flickor, men positivt relaterat för pojkar. […] På samma sätt rapporterar kanadensiska flickor större avund-/svartsjuka än pojkar om en samkönad vän var mer framgångsrik. I enlighet med det var amerikanska och kanadensiska flickor mer sannolika än pojkar att tro att om de var mer framgångsrika än en nära samkönad vän i att skapa nya samkönade vänner, excellerande i akademika eller gymnastik eller skapande en romantisk relation så skulle de bli mindre omtyckta av sin samkönade vän […] När elva- till tolvåriga finska barn beskrev uppförandet hos samkönade klasskamrater vilkas mål korsade deras, rapporterade flickorna mer förekomst än pojkar av dold konkurrens, inkluderande att ljuga på personen bakom dess rygg, att bli en annans vän för att hämnas på föremålet, att säga till andra att inte vara vän med föremålet, tjura, skjuta föremålet åt sidan, låtsandes att inte känna föremålet och förbli arg [d v s mer långsinthet, min kommentar] (Benenson).

Benenson’s rapportering understryks av Benenson, Markovits, Hultgren, Nguyen, Bullock m fl, vilka understryker att män är bättre än kvinnor på att lösa konflikter: Jämfört med kvinnor rapporterade män att deras ilska försvann och deras vänskap med antagonisten snabbt tilltog […] män, men inte kvinnor, rapporterade att deras ilska försvann snabbare […] t o m före reaktionsfasen började var män mer beredda än kvinnor att lappa ihop sina relationer … efter att ha reagerat var män drivna än längre att tro att konflikten skulle lösa sig […] Det är i överensstämmelse med den nuvarande tolkningen att kvinnor är mindre beredda än män att förlika sig för att de förväntar sig att deras ilska ska vara under en längre period.

Samma forskare understryker också att män är mer inriktade på att lösa konflikter: Med tanke på det större förlitandet på samkönade icke-släktvänskaper hos män och deras förutsägbara utvecklingsimport, indikerar kortisolgensvaret hos män på samma sätt det större hotet mot anpassningsbarhet som relationslösningar tillhandahåller och kan, faktiskt, underlätta aktioner män skulle ta för att undanröja detta hot […] Mot bakgrund av resultat att kvinnor investerar mindre än män i icke relaterade samkönade likar förutsade vi att män skulle vara mer sannolika än kvinnor att lösa en konflikt med en samkönad vän. De innevarande resultaten belyser könsskillnader i de närmaste mekanismerna som föregår förlikning eller tröst som gensvar på konflikter med samkönade likar.

Som en följd av att kvinnor är mer avundsjuka och har svårare att lösa konflikter retar de också upp sig lättare och blir lättare sårade. Benenson skriver, som redan relaterats: Flickor rapporterar större ilska, att de är sårade, avundsjuka än pojkar gentemot nära samkönade vänner, särskilt om de övergavs för en romantisk partner. Det här, plus den sämre förmågan att lösa konflikter, hänger förmodligen också samman med flickors/kvinnors större ovilja till och obekvämhet med att förhandla: när grupper om fyra sex- till nioåringa samkönade barn ombads att välja ledare så var det ingen könsskillnad när det gällde längden på förhandlingarna. Flickor uppvisade emellertid mer obehag än pojkar under förhandlingarna och för flickorna blev obehaget större ju längre förhandlingarna pågick (Benenson).

Kvinnor vågar mindre stå upp för vad de tror på

Om det redan sen tidig barndom finns ett tryck på flickor/kvinnor att inte sticka ut, att inte försöka vara förmer än andra, rädsla för att bli utstött och att inte passa in är det inte konstigare än att kvinnor mindre än män vågar stå upp för vad de tror på (om det är avvikande mot den sociala normen) och att utmana. Kvinnor är mer känsliga för uteslutning, för social isolering … Man har funnit att kvinnor lider mer än män i sådana situationer. På en psykologisk nivå måste de utstå större nervös påfrestning och deras hjärtintensitet ökar … ibland väljer de t o m att ge upp eller underkasta sig gruppen eller mannen, bara för att undvika offentlig skam (Furtuna). Man kan säga att kvinnor mer än män gör ”pudlar”, men redan innan de måste framträda offentligt. Den gigantiska faran i detta övervägande ”feminina” beteende är ‒ som tidigare redan berörts ‒ att det affekterar vetenskap och forskning. Om man inte vågar stå för sina åsikter kommer vi inte kunna föra utvecklingen framåt.

Kvinnor använder mer dold aggression än män och kvinnor med status i gruppen är mer aggressiva

Benenson sammanfattar:  Från tidig barndom och framåt använder flickor strategier som minimerar risken för vedergällning och andra flickors styrka. Flickors tävlingsstrategier inkluderar undvikande av direkt inblandning i andra flickors mål, döljandes tävlandet, att bara öppet tävla från en högstatusposition i samfundet, påtvingandes jämlikhet inom det kvinnliga samfundet och att socialt stöta ut andra flickor […] Flickor är också mindre sannolika än pojkar att ingripa verbalt (kommandon, hot, förbud eller häcklande). Istället använder de mer raffinerade konkurrensstrategier […] När det är möjligt är det säkrare att dölja konkurrerandet än att öppet tävla. I samkönade konversationer, jämfört med pojkar, använder flickor hälften så mycket påstående eller dominerande talhandlingar ägnade att kontrollera en samkönads uppförande […] När öppna trakasserier förekommer så trakasserar högstatusflickor lågstatusflickor, precis som högstatuspojkar trakasserar lågstatusflickor, men flickor är mindre sannolika att [öppet] mobba än pojkar. Mer vanligt är att högstatusflickor använder mindre uppenbara strategier […] Tvärkulturellt ökar flickors manipulering av andra flickors allianser med samma kön och andra-könets likar i omfång och intensitet under adolescensen jämfört med tidigare och relativt till pojkar. Slutligen: Högpresterande kvinnor har ett litet incitament för att investera i andra kvinnor, så de flesta kvinnor tjänar på att straffa strävande likar.

Män använder mer rationellt liknande aggression

Liddle, Shackelford & Weekes-Shackelford konstaterar att [r]esultaten visar att män verkligen använder rationellt liknande aggression mer än kvinnor vilka, under det vuxna livet, fortsätter att vända sig till social manipulering oftare än män […] män [är] mer sannolika än kvinnor att uppvisa en profil av subjektiv rapportering och fysisk respons som reaktion på en konflikt med en samkönad like som kopplats ihop med högre social investering.

Det här hänger samman med att män har ett mer rationellt sätt att tackla problem: Könsskillnader i tankedisposition, som uppmätts av REI, var uppenbara i vårt urval av hälsoarbetare över ett vida spann. I enlighet med tidigare resultat bland yngre vuxna uppvisade män en högre preferens för rationell bearbetning än kvinnor och kvinnor föredrog en mer erfarenhetsmässig bearbetning än män (Sladek, Bond & Phillips). Det understryks av Pavco-Giaccia, vilka meddelar: Resultaten från studie 1a antyder att både män och kvinnor undermedvetet associerade manlighet med rationalitet och kvinnlighet med känslor mer än vice versa […] Resultaten av denna undersökning tillhandahåller direkta bevis för att rationalitet är könsbunden när det gäller grundläggande nivåer av begreppsmässig associering i det semantiska minnet.

Kvinnor är mer intoleranta mot avvikelse

Det kvinnliga mönstret av snävare vänskaper, sämre samarbetsförmåga, mer avundsjuka m m bidrar till att kvinnor också är mer intoleranta mot avvikelse. Benson skriver: Kvinnliga vänner förhindrar konkurrens gentemot varandra och andra bekanta genom att straffa överordning, krävandes ömsesidighet och uppvisande en låg tröskel för att upplösa relationer när konflikter uppstår […] Initiering i och bevarandet av kvinnlig vänskap kräver regelbunden uteslutning av inkräktare och påtvingande av lojalitet, exklusivitet, ömsesidighet och jämlikhet. Flickor tolererar konflikter mindre än pojkar med vänner av samma kön, då de fortsätter från en kvinnlig vän till nästa i sökandet efter en annan flicka som uppfyller de nödvändiga villkoren […] I enlighet med det var amerikanska och kanadensiska flickor mer sannolika än pojkar att tro att om de var mer framgångsrika än en nära samkönad vän i att skapa nya samkönade vänner, excellerande i akademia eller gymnastik eller skapande en romantisk relation så skulle de bli mindre omtyckta av sin samkönade vän. Vad betyder det de för samhället att kvinnor dominerar så många allmänt sett negativa egenskaper? Ja, det ska vi ägna oss åt i de bägge avslutande delarna.