[För den som vill läsa serien från start så inleds den med ”Introduktion och brasklapp”, förra inlägget var ”Ett tips från underrättelsevärlden”]

Det här inlägget har sitt ursprung i en diskussion jag var med om på en facebookgrupp kallad Granskning SVT och SR. Den är, som man kanske kan misstänka, väldigt kritisk till public service. Typiska saker som man lyfter där är saker som när Opinion Live ställde borgerliga politiker i Staffanstorp till svars för att en flykting var placerad på ett utdömt boende, ett stall, när det senare visade sig att det var socialdemokratiskt styrda Malmö som hade placerat personen där, och Opinion Lives redaktion var medvetna om det. Annat som kritiseras är uppenbar vinkling i inslag, hur man förvränger fakta osv. Huvudsakligen handlar det om att visa på allvarliga brister i enskilda inslag i nyheter och diskussionsprogram.

Vid ett tillfälle var det dock någon som hade gjort ett inlägg att man inte bara borde kritisera när public service gör något som är fel, utan även borde lyfta det de gör som är bra. Och det låter ju rimligt. Man bör ju inte bara risa det som är dåligt, utan också rosa det som är bra.

Felet är bara att det inte finns några bra nyheter, det finns bara nyheter som inte är dåliga.

Ett litet klargörande: med ”bra” nyheter menar jag inte att det skulle vara trevliga eller goda nyheter, utan att de är bra i bemärkelsen sanningsenliga och korrekta. Med ”dåliga” nyheter menar jag inte att de är tråkiga eller sorgliga, utan att de har kvalitetsmässiga brister av ett eller annat slag.

”Trettiofem människor dog under ett misslyckat attentat när fem terrorister försökte spränga Eiffeltornet” vore alltså en bra nyhet om den vore korrekt och med sanningen överensstämmande och inte brast i att den utelämnade väsentliga fakta och inte vore vinklad för driva en särskilt agenda.

”Forskare har en ny bot mot cancer” är en dålig nyhet om den är felaktig eller utelämnar väsentlig information, som att tre fjärdedelar av de botade istället utvecklar ALS.

Men det är med nyheter som med vetenskapliga teorier. De är bara sanna och korrekta så länge ingen har motbevisat dem. En teori inom vetenskap, eller en vetenskaplig lag, är giltig så länge ingen hittat ett undantag. Det räcker med ett enda undantag så har teorin eller lagen visats vara felaktig och måste förkastas. Samma sak gäller nyheter (och annan information), den är bara värdefull och ”bra” så länge ingen har visat att den är fel.

Och hur vet man då att en nyhet man får är ”bra” och inte har några fel?

Det gör man inte. Det finns inga bra nyheter, det finns bara nyheter som inte är dåliga

I viss mån handlar det om förtroende. Vi får direkt kunskap om vår omvärld via våra sinnesorgan, men inte ens i dessa fall kan vi vara hundraprocentigt säkra på att vi får en korrekt bild av verkligheten.

När vi får information indirekt, det vill säga enligt andra kanaler och källor än våra egna sinnesorgan, måste vi på något vis utvärdera kvalitén op den information vi får, och där kommer källkritik in.

När vi får ny information kan vi ha som utgångspunkt att den är falsk tills den har styrkts, eller så kan vi ha som utgångspunkt att den är korrekt till dess att vi har en anledning att tro något annat.

Har man som utgångspunkt att informationen är falsk så har man försatt sig i en omöjlig situation, eftersom den aldrig kan bevisas vara korrekt. Men har man som utgångspunkt att den är korrekt kan man alltid förkasta den om man får anledning till det.

Den sunda utgångspunkten är att godta informationen till dess att man får anledning att ifrågasätta den. Det innebär att man godtar den med en sund skepticism. Observera att ”godta” inte betyder att man bara blint accepterar allt som påstås. I ”anledning att ifrågasätta” ingår sådana enkla självklarheter som att man ifrågasätter den utifrån sin egen erfarenhet därför att informationen förefaller allt för fantastisk för att man skall godta den direkt, eller att man av erfarenhet vet att källan/kanalen tidigare har visat sig var otillförlitlig (se förra inlägget).

Man kan, om vi nu t.ex. talar om SVT, uppskatta vissa program, såsom Uppdrag Granskning, eller vissa personer som Janne Josefsson, därför att de aldrig trampat i klaveret och därmed lyckats bygga upp ett förtroende. Men vi har inget sätt att avgöra ifråga om ett enskilt inslag om det är korrekt eller inte, såvida vi inte har personlig erfarenhet av det som anförs, och även då bör vi förhålla oss försiktiga, ibland lurar vi oss själva. Och det räcker med ett enda fall av bevisad ohederlighet i informationshanteringen för att den betrodda kanalen eller källan skall få sitt förtroende kört i botten.

Det är viktigt att man är medveten om denna distinktion mellan ”dåliga nyheter” och ”nyheter som inte är dåliga”.

Jag kommer förmodligen att vidareutveckla resonemanget från det här inlägget i nästa inlägg genom att diskutera det här med sanning och korrekt information lite mer på djupet.

©2018 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.